Men vad hände?

Så här i början finns så mycket att berätta så ni får räkna med att jag hoppar lite i tiden.  Först och främst ska jag göra ett långt inlägg, jag ska berätta om Liten och Freja ♥♥♥♥

Liten
I slutet av sommaren 2008 fick vi veta att Leah äntligen skulle få bli storasyster, veckorna gick och vi närmade oss den magiska gränsen av 12 fulla veckor, orolig som jag var trodde jag att det det var något fel på mig (att jag hade havandeskapsförgiftning el liknande, vet inte varför men jag hade fått för mig det) och hade bett om ett extra ul för att få se bebisens hjärta. Glad i hågen och med löfte om att återkomma med bilder av bebisen begav vi oss iväg till mama mia. Vi var i vecka 11+6 och hade alltså bara 1 dag kvar för att passera gränsen som alla gravida har som första delmål. Men vår bebis levde inte, den hade troligtvis dött tidigare samma dag. Så istället för att komma hem med bilder av vår lilla bebis fick vi söndergråtna åka upp till sös för att få ett konstaterande ul som bekräftade samma sak. Efter timmar på sös blev vi hemskickade i väntan på att bebisen skulle komma ut själv. Det gjorde den inte, efter en vecka med en döda bebisen i magen fick vi komma för att få tabletter som skulle sätta igång ”förlossningen”. Och visst startade det, med riktiga förlossningsvärkar och blod som forsade. Detta var den 14 oktober på min lillebrors 18års dag, vattnet poffade under middagen och med det kom den genomskinliga lilla bebisen ut. Efter ett par timmar började det göra fruktansvärt ont och när det väl börjat blöda så slutade det inte. Till slut blev vi tvugna att åka in pga smärtorna, in på akuten och förklara varför vi var där, jo vi hade fått missfall och nu gjorde det ONT. Men som alla vet så går det inte snabbt trots att namnet (akuten) antyder att det är bråttom. När vi väl fått prata med någon hade blodet hunnit ta sig igenom mina byxor och jag såg ut som en smärre blodpöl. Efter ytterliggare ul som konstaterade dom att det fanns rester kvar och jag skulle behöva skrapas. Med dropp i armen och mycket smärtstillande i kroppen var det bara att börja vänta. 1 dygn senare  (utan mat) så hade äntligen narkosskötaren tid. Sövd, skrapad och sen skulle allt vara som vanligt igen. Men det var inte som vanligt, jag skulle ha fått ett barn i slutet av april, ett barn jag aldrig fick träffa.

Freja
Tiden gick och mensen kom tillbaka och försvann. I slutet på januari blev vi gravida igen, den här gången skulle det väl vara vår tur? Jo det var nog ändå så det var, med flera extra ultraljud som alla visade ett litet hjärta som pickade. Vår bebis levde och var frisk. I vecka 19 var vi på rutinul som visade en fullt frisk liten bebis, en flicka. Nu, nu skulle vi väl äntligen kunna få slappna av. Sakta men säkert närmade vi oss nästa gräns, 32 fulla veckor, startar förlossningen efter denna vecka så gör man inget för att stoppa förlossningen för vid den tiden är bebisen helt färdig och ligger bara och gottar sig och lägger på vikt. Utan att ha några känningar av att något var på g gick jag och la mig den 2 oktober (v 38+1) men vaknade vid 03:15 av att det sa popp, det var vattnet som gick, men det måste ha varit ett bra litet hål för det sipprade bara sakta sakta. 03:30 satte värkarna igång och jag som de sista två månaderna övat på dyktekniken hanterade värkarna extremt bra, tyckte jag. Värkarna kom med ca 5 minuters mellanrum och höll i sig ca 45 sek. Tiden mellan värkarna sjönk sakta men säkert och till slut ringde jag sös där vi bestämt att även denna bebis skulle födas. Tyvärr var vi lite oense hon som svarat i andra änden och jag, hon ansåg nämligen att värkarna skulle hålla i sig lite längre än 45 sekunder innan det var dags att åka in. Jahapp tänkte jag och satte mig att vänta. Värkarna kom tätare och tätare men inte fasiken blev dom längre. Skit i det tänkte jag och ringde och sa att nu vill vi komma, jaa joo svarade hon i andra änden, kan jag få ringa tillbaka, måste bara kolla en grej. Eeeh, jaha ja jo gör det då. ca 1 minut senare ringde hon och meddelade att det är fullt på sös men dom väntar er på Huddinge. Huddinge? Huddinge? Det är ju långt bort, snabbt in i bilen, hutter hutter och ajajajaj. Med tårarna rinnandes och värmen på högsta fräs åkte vi mer eller mindre ensamma huddingevägen bort för att leta reda på förlossningsmottagningen. Ur bilen och fram till, ett varuintag?? Är det Här förlossningen?? Ring, ring på dörren….Ingen kommer, RING IGEN, aaaaaaaj, mer tårar som sprutar. Efter någon minut (kändes det som iaf) så dök någon upp. Hej hej, jaha här var det dags för barn, NO KIDDING, AJ. In på ett undersökningsrum,  öppen 3 cm (tror jag det var). Sen ville hon sätta på ctg på magen, det ville inte jag, RÖR INTE MAGEN, jojo nu så sätter vi på, AAAJ. Pust och stånk, slappna av, dyktekniken var det va, o shit hur gör folk?? En kort stund blev vi lämnade ensamma och under denna tid han jag ge ifrån mig ett par illvrål som resulterade i att det dök upp en annan bm (?) som kollade läget. Till slut fick vi komma till ett rum där jag inte kunde komma upp på sängen (det gjorde ont och den var upphöjd) utan hängde på kanten och fick lustgasen som jag, girigt, jo jag menar verkligen girig sög i mig. Eda beställdes och sedan var det bara att vänta. Oj nu känner jag att jag har ont och nu tänker jag att jag tänker att det gör ont, nej helt normal av lustgas blir man inte, men det funkar Eda kopplades i en droppslang, det var ingen idé att ge hela dosen då vi nu var så nära slutet. Och klockan 09:36 i vecka 38+2 föddes vår lilla flicka när fullmånen lös starkt på himlen. Äntligen hade vi vår bebis här. Hög på adrenalin började jag genast traska runt i rummet medan en utmattad pappa och nyfödd bebis föll i sömn i en fåtölj. Kanske finns något spännande i bb-väskan som vi fått tänkte jag och började gräva runt. På bb går tiden i ultrarapid och sitta i en säng i ett pyttelitet rum är inte jättekul, inte ens när man har en underbar liten nyfödd bebis. Vi började diskutera namn, Micke ogillade forfarande alla mina förslag och grävde fram min almanacka och började läsa upp namn, när han kom till Idun (eller vilket fornordisk namn det nu var) så kom jag på att jag haft Freja på Leahs namnförslagslista och chansade och föreslog det. Till min stora förvåning så accepterade Micke namnet och vi bestämde oss för att  sova på saken och se om det kändes lika bra nästa dag. Som du kanske förstår så kändes namnet bra nästa dag. Vi fick göra den obligatoriska läkarundersökningen och Freja såg jättefin ut med bra värden, men hon kunde höra ett blåsljud, men det är inget ovanligt lugnade hon oss, man hör ofta blåsljud för att ductuskärlet inte har hunnit stänga sig än (brukar stängas inom ett dygn efter att barnet är fött). Trotts detta var vi fortfarande lugna, vår bebis såg ju så frisk ut. Men som ni säkert förstått var hon inte frisk. Hon var född med ett extremt komplicerat hjärtfel. Vi blev förflyttade till Astrid Lindgrens barnsjukhus där dom gjorde många dagliga kontroller av Freja. Största risken för henne var att syret i blodet skulle minska för mycket men hon låg hela tiden på en bra nivå och var inte alls påverkad av sitt hjärtfel. Efter en vecka blev vi utskrivna i väntan på att få veta när läkarna i Lund ansåg att hon behövde opereras. Med uppmuntrande ord om att chanserna var betydligt större att Freja skulle bli frisk än att hon inte skulle bli det gick oron huvudsakligen till hur det skulle gå med operationen och hur hon skulle se ut med ett stort ärr på kroppen. Läkarna hann ha sin konferens och kom fram till att dom skulle vänta tills Freja var 3 månader innan dom skulle göra en ny stor utredning för att se när en operation skulle bli nödvändig.

Den 3 november blev Freja 1 månad men där gick allt utför…
Dagen började tidigt, Micke hade snarkat så mycket hela natten så antingen hade jag ammat eller så låg jag vaken pga honom så frammåt morgonen drog jag fram en extra madrass vi har och bäddade vid spjälsängen där jag och Freja la oss. När hon vaknade på morgonen och var hungrig eller iaf gnällig så ville hon inte riktigt äta ordentligt. Något som var ganska nytt för så mycket problem med amningen och så gnällig hade hon aldrig varit förut så jag tänkte lite glatt för mig själv att nu får man äntligen höra vad hon går för (hon lät ungefär som vår förra katt när hon jamade olyckligt). Dagen fortsatte lite i samma anda, Freja små snuttade lite men ville inte alls äta som hon skulle. Efter att jag hämtat Leah som var uppe i 180 eller något så blev det helt hysteriskt hemma. Runt runt for hon som en liten energiser (hur stavas det?) kanin och när Micke äntligen kom iväg till skolan så fick jag för mig att med min lilla hysteriska unge och trötta och hungriga bebis som inte ville äta att jag skulle ta julkorten, vi skulle ju ha pyssel veckan efter och jag tänkte att jag skulle hinna beställa foton att göra julkort av. Sagt och gjort jag klädde Leah (hon ville vara prinsesstärna med kungakrona) försökte amma lite, bytte om på Freja och sen fotade vi järnet. Leah flyttade runt på Freja så att hon började skrika eller så hoppade hon runt själv så alla bilder blev alldeles oskarpa så vi fortsatte fota ta amningspauser osv ända tills klockan blev 19 och jag kände att jag måste få Leah i säng nu. Så jag la Freja i vagnen (kände att jag inte klarade att hantera båda två samtidigt) och vaggade henne tills hon lugnade sig och borstade tänderna på Leah, satte på henne en blöja och startade någon cdbok. Satte mig i soffan och såg att halv 8 hos mig precis börjat. Hörde att Freja gnydde till (jag stängde av ljudet på tvn för att lyssna om hon vaknat men hörde inget) väntade 1 el kanske 2 minuter innan jag bestämde mig för att lägga henne i soffan hos mig. Eftersom hon hade sitt hjärtfel hade jag gjort det till en vana att antingen lägga handen på magen eller fingret under näsan och den här gången gjorde jag det sistnämnda och kunde inte känna något så jag lyfte upp henne och hela kroppen var helt slapp så jag skakade lite försiktigt på henne och drog i ögonlocken men fick ingen reaktion varpå jag snabbt la ned henne på vår säng och ringde 112. På något konstigt sätt var jag fortfarande lugn och lyckades snabbt rabbla ur mig min bebis andas inte, hon är 1 månad och har ett komplicerat hjärtfel. Att sedan få killen i luren att förstå att jag bor på vivstavarvsvägen var ju snudd på omöjligt och då började paniken komma. Sen ville han att jag skulle utföra hjärt och lungräddning i väntan på ambulansen, vilket var fullkomligt fruktansvärt, jag hade Ingen som helst aning om vad jag höll på med, jag förstod inte vad han pratade om och jag kunde inte hålla räkningen. Någonsanns här kom Leah upp och undrade vad som hände, först satte hon sig ned brevid mig och Freja och lyfte upp luren och skulle börja prata. Så jag skickade henne att ställa upp ytterdörren så att personalen kunde komma in vilket hon snabbt gjorde, sen stod hon brevid eller bakom och bara tittade. Jag försökte ringa micke som inte svarade och skickade ett sms där det stod Freja andas inte. Sen ringde jag mamma som var ute och firade Frejas 1månads dag, hon fick slänga sig i en taxi och åka hit. Leah som bara hade pyjamasbyxor på sig drog snabbt på sig sina stövlar och en tjock jacka så vi kunde gå ut och vänta vid ambulansen. När vi stod där ute sa hon att hon frös och jag bara kramade om henne vapå hon drog in sina händer i jackan och sa nu fryser jag inte mer mamma. Kändes som en evighet när vi stod där och väntade innan min mamma dök upp och jag kunde hoppa in i akutbilen som körde före ambulansen. Vet att jag frågade honom om dom fått någon reaktion från henne och han sa att han inte visste, vilket jag tror att han egentligen gjorde men inte ville säga. När vi kom in så sprang dom snabbt in i en sal och började jobba med henne. Jag väntade i ett rum brevid tills dess att Micke kom, då gick vi in i salen där dom höll på. Ekg apparaten visade hela tiden ett orörligt streck. 4 sprutor adrenalin och fortfarande ingenting. Efter en stund sa en sjuksköterska att det ser tyvärr inte bra ut och då bröt jag ihop fullkomligt för även om det där orörliga strecket redan sagt sitt så blev det så slutgiltigt att hon sa så. Sedan kom chefsläkaren in och var med en liten stund och till slut sa han att efter den här omgången kommer vi att avbryta. Efter det fick vi sitta med henne i ett litet rum. Sitta där med henne i hennes fina lilla tomtedräkt (plockade aldrig av den eftersom man var tvungen att dra den över huvudet så jag tänkte att jag skulle vänta tills dess att det var dags att ta på pyjamas). Vi fick veta att polisen skulle komma och prata med oss, att dom alltid gör det när det händer något sånt här i hemmet. Sedan ville dom ha Freja för att dom behövde ta några prover på henne och dom var borta i en evighetslång tid. Polisen dök aldrig upp, dom beslöt att det kändes onödigt och till slut fick vi vår lilla flicka och satt och bara grät i flera timmar. Tills min lillebror kom och hämtade oss och vi fick åka hem ensamma.